Dagens gästbloggare: Emelie Elheim-Nygren !
Hej här är mitt hästliv i text och jag skickar med någon bild oxå ;) Vill så gärna gästblogg för er ;)
Allt började väl 2005...Jag skulle äntligen få börja rida på ridskola! Jag hade redan en stark dröm då, som många andra häst-tjejer har, nämligen lyckas inom ridningen och bli bäst! Men något jag inte visste, var att min första häst föddes 2005, fast det är en annan story ;)
När vår bil rullade in på stallplanen till ridskolan, insåg jag redan, att det var här jag var hemma.
Jag fick rida en häst som hette Marrabou. Han var väldigt hög och stark, en tinkerhäst. Min pappa som hängde med, blev genast livrädd, ni vet pappor ;)
Min ridlärare Martina var väldigt snäll och jag trivdes redan. Jag skulle rida i en knattegrupp, med ledare.
Känslan att få leda ut den stora fina hästen var magisk! Men det var ennu mer magiskt av att sitta upp på Marrabou. Jag lärde mig väldigt mycket, på min första ridlektion, handställning,sits,skänkel och vägar. Trava fick vi också göra, men det var lite svårare. De första ridlektionerna åkte jag väl bara med hästen, men efter ett tag lärde jag mig att bli ett med hästen. Efter några ridlektioner fick jag byta grupp, till en grupp som var lite svårare. Något som jag tror är viktigt inom ridningen är att kolla på andra som är bättre, och ta åt sig av det. Det var det jag gjorde. Min dröm om att skaffa egen häst kom snabbt! Kanske lite för snabbt? Tyckte mamma och pappa iaf. Men det finns faktiskt inga gränser för att drömma! Det är viktigt att ha drömmar, för att livet inte ska bli tråkigt.
åren gick och mitt intresse för hästar ökade mer och mer, finns det gränser för att älska hästar? Jag hittade iaf inte dom gränserna. Åren gick, och jag fick byta grupp igen till en som var ennu svårare.
Det roligaste var att hoppa, så jag anmälde mig till en hopptävling på en häst som hette Grimner (clearound) Nerrvusiteten (stavning) var obeskrivlg. Jag var väl rädd att göra bort mig. Och det gjorde jag, blev utesluten pågrund utav vägringar. men jag kan inte mer än att skylla på mig själv. Min andra hopptävling blev på Marrabou, då gick det mycket bättre! vi flög oss fram, men tyvärr på näst sista hindret blev det ett litet pet, så vi kom oss runt på fyra fel. Därimot på min tredje tävling vägrade vi ut oss på första hindret, men vadå alla kan ha dåliga dagar. Men jag tappade tävlings-suget. Jag var helt enkelt inte tillräckligt envis!
På tal om ENVIS, det var något jag fick lära mig att vara 2008, Jag hade blivit tillfrågad om att rida in en shetlandsponny. Jag kunde inte tänka mig något annat än att säga JA till den frågan.
Shetlandsponnyn som jag skulle få rida in såg precis ut som min drömhäst, svart med stjärn. Hon var min Black Beauty, men hon hade ett namn också, Luna.
Att rida in en shettis var ju inte det lättaste, men hon hade redan fångat mitt hjärta och så skulle det bli. Det visade sig snabbt att hon var en mycket envis liten dam! Men ett hjärta fullt av kärlek hade hon! Vi hade våra framgångar men även motgångar. Som alla andra shettisar får dom sina ideer;) Jag glömmer aldrig när jag skulle galoppera första gången med henne i skogen... Hennes galopp var så härlig, att det kändes som vi svävade. Men somsagt hon hade sina ideer...Rätt som det var, sprang hon in i skogen. Men den här gången fortsatte jag framåt, så där låg jag på marken, och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Luna stod nöjt och betade i skogen.
Det var ett minne som jag aldrig glömmer, men på tal om minnen... Vi skapade otroligt bra minnen tsm!
Vi upptäckte nya ridvägar, gick vilse och fick knacka dörr för att få reda på hur vi skulle komma hem, egna galopptävlingar mot ett arabsto, hon var snabb min lilla Luna!
Jag skapade nya drömmar med Luna. men allt brast, den kvällen när mamma berättade om att Luna var färdig inriden och skulle säljas. Allt brast verkligen!
MEN 2009...då blev jag världens lyckligaste häst-tjej igen! Det var den 12 augusti, min födelsedag! jag väcktes upp på morgonen och fick presenter. En present som jag tyckte var finast var en kudde på mig och Luna, det stod: Emmy&Luna 2009
Pappa sa att det kanske kom något mer i eftermiddag... Jag blev genast nyfiken. Jag blev jätteglad när de berättade att jag skulle få rida Luna. Jag tänkte inte mer på det utan jag gick som vanligt ut ur bilen när vi var framme i stallet. De som ägde stallet ropade in mig, och sa att jag skulle få en present av dom. jag tänkte in på att mamma och pappa försvann... När jag är i huset säger en att en höna har rymt så jag var tvungen att hjälpa till att fånga den. Men när jag följde efter han jag skulle hjälpa, ledda han mig inte till någon höna, utan hagen... Där stod ALLA + Luna. Jag hade blivit lurad, för det var Luna dom ville visa. Jag fattade nog inte varför de stod där, men när jag läste rosetten Luna hade i pannlugen förstod jag, och då kom glädje-tårarna! På rosetten stod det: NU är jag DIN! Nu var jag världens lyckligaste!
Jag fick sluta på ridskolan då tiden inte räckte till.
men jag slutade inte att lära mig saker för det, utan Luna lärde mig hela tiden!
Nu kommer jag till det värsta...! Alla människor växer. Och det gjorde jag, men inte Luna. Jag hade lovat henne att aldrig sälja henne, men dagen kom, när jag red henne för en sista gång. Det var inte den ridturen jag vill komma ihåg! Luna började halta, jag visste nog igentligen vad det var, men jag ville inte inse. Jag grät när jag hoppade av henne. Hon tycket jag jag var förstor helt enkelt. Jag fick leda hem henne, och då haltade hon inte.
JAg visste att dagen skulle komma, så jag bestämde mig för att hitta på något annat med Luna. Det blev shettis agility. Hon lärde sig snabbt min lilla häst! och kul tyckte hon det var! Men jag saknade snabbt ridningen... Jag ville ju lyckas med min ridning, så jag bestämde mig för att sälja henne, fast mitt hjärta sa NEJ! Hon såldes... Det var riktigt hemskt att se transporten med Luna rulla iväg. Det var ju Min Luna, min min min! Men inte längre!
Sen hittade jag Travolta... Men dessvärre kom vi inte överens så då sålde jag honom. Det var inte lika tufft att sälja Travolta, då jag visste att han fick det mycket bättre hos Madde än hos mig.
Nu har jag en foderhäst istället, och med honom vill jag komma lååångt med! Jag har även börjat på ridskola.
så har mitt hästliv sett ut, många minnen somm kommer att bli fler, för det har bara börjat...!
Mvh Emmy på www.luckyrider.blogg.se
Allt började väl 2005...Jag skulle äntligen få börja rida på ridskola! Jag hade redan en stark dröm då, som många andra häst-tjejer har, nämligen lyckas inom ridningen och bli bäst! Men något jag inte visste, var att min första häst föddes 2005, fast det är en annan story ;)
När vår bil rullade in på stallplanen till ridskolan, insåg jag redan, att det var här jag var hemma.
Jag fick rida en häst som hette Marrabou. Han var väldigt hög och stark, en tinkerhäst. Min pappa som hängde med, blev genast livrädd, ni vet pappor ;)
Min ridlärare Martina var väldigt snäll och jag trivdes redan. Jag skulle rida i en knattegrupp, med ledare.
Känslan att få leda ut den stora fina hästen var magisk! Men det var ennu mer magiskt av att sitta upp på Marrabou. Jag lärde mig väldigt mycket, på min första ridlektion, handställning,sits,skänkel och vägar. Trava fick vi också göra, men det var lite svårare. De första ridlektionerna åkte jag väl bara med hästen, men efter ett tag lärde jag mig att bli ett med hästen. Efter några ridlektioner fick jag byta grupp, till en grupp som var lite svårare. Något som jag tror är viktigt inom ridningen är att kolla på andra som är bättre, och ta åt sig av det. Det var det jag gjorde. Min dröm om att skaffa egen häst kom snabbt! Kanske lite för snabbt? Tyckte mamma och pappa iaf. Men det finns faktiskt inga gränser för att drömma! Det är viktigt att ha drömmar, för att livet inte ska bli tråkigt.
åren gick och mitt intresse för hästar ökade mer och mer, finns det gränser för att älska hästar? Jag hittade iaf inte dom gränserna. Åren gick, och jag fick byta grupp igen till en som var ennu svårare.
Det roligaste var att hoppa, så jag anmälde mig till en hopptävling på en häst som hette Grimner (clearound) Nerrvusiteten (stavning) var obeskrivlg. Jag var väl rädd att göra bort mig. Och det gjorde jag, blev utesluten pågrund utav vägringar. men jag kan inte mer än att skylla på mig själv. Min andra hopptävling blev på Marrabou, då gick det mycket bättre! vi flög oss fram, men tyvärr på näst sista hindret blev det ett litet pet, så vi kom oss runt på fyra fel. Därimot på min tredje tävling vägrade vi ut oss på första hindret, men vadå alla kan ha dåliga dagar. Men jag tappade tävlings-suget. Jag var helt enkelt inte tillräckligt envis!
På tal om ENVIS, det var något jag fick lära mig att vara 2008, Jag hade blivit tillfrågad om att rida in en shetlandsponny. Jag kunde inte tänka mig något annat än att säga JA till den frågan.
Shetlandsponnyn som jag skulle få rida in såg precis ut som min drömhäst, svart med stjärn. Hon var min Black Beauty, men hon hade ett namn också, Luna.
Att rida in en shettis var ju inte det lättaste, men hon hade redan fångat mitt hjärta och så skulle det bli. Det visade sig snabbt att hon var en mycket envis liten dam! Men ett hjärta fullt av kärlek hade hon! Vi hade våra framgångar men även motgångar. Som alla andra shettisar får dom sina ideer;) Jag glömmer aldrig när jag skulle galoppera första gången med henne i skogen... Hennes galopp var så härlig, att det kändes som vi svävade. Men somsagt hon hade sina ideer...Rätt som det var, sprang hon in i skogen. Men den här gången fortsatte jag framåt, så där låg jag på marken, och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Luna stod nöjt och betade i skogen.
Det var ett minne som jag aldrig glömmer, men på tal om minnen... Vi skapade otroligt bra minnen tsm!
Vi upptäckte nya ridvägar, gick vilse och fick knacka dörr för att få reda på hur vi skulle komma hem, egna galopptävlingar mot ett arabsto, hon var snabb min lilla Luna!
Jag skapade nya drömmar med Luna. men allt brast, den kvällen när mamma berättade om att Luna var färdig inriden och skulle säljas. Allt brast verkligen!
MEN 2009...då blev jag världens lyckligaste häst-tjej igen! Det var den 12 augusti, min födelsedag! jag väcktes upp på morgonen och fick presenter. En present som jag tyckte var finast var en kudde på mig och Luna, det stod: Emmy&Luna 2009
Pappa sa att det kanske kom något mer i eftermiddag... Jag blev genast nyfiken. Jag blev jätteglad när de berättade att jag skulle få rida Luna. Jag tänkte inte mer på det utan jag gick som vanligt ut ur bilen när vi var framme i stallet. De som ägde stallet ropade in mig, och sa att jag skulle få en present av dom. jag tänkte in på att mamma och pappa försvann... När jag är i huset säger en att en höna har rymt så jag var tvungen att hjälpa till att fånga den. Men när jag följde efter han jag skulle hjälpa, ledda han mig inte till någon höna, utan hagen... Där stod ALLA + Luna. Jag hade blivit lurad, för det var Luna dom ville visa. Jag fattade nog inte varför de stod där, men när jag läste rosetten Luna hade i pannlugen förstod jag, och då kom glädje-tårarna! På rosetten stod det: NU är jag DIN! Nu var jag världens lyckligaste!
Jag fick sluta på ridskolan då tiden inte räckte till.
men jag slutade inte att lära mig saker för det, utan Luna lärde mig hela tiden!
Nu kommer jag till det värsta...! Alla människor växer. Och det gjorde jag, men inte Luna. Jag hade lovat henne att aldrig sälja henne, men dagen kom, när jag red henne för en sista gång. Det var inte den ridturen jag vill komma ihåg! Luna började halta, jag visste nog igentligen vad det var, men jag ville inte inse. Jag grät när jag hoppade av henne. Hon tycket jag jag var förstor helt enkelt. Jag fick leda hem henne, och då haltade hon inte.
JAg visste att dagen skulle komma, så jag bestämde mig för att hitta på något annat med Luna. Det blev shettis agility. Hon lärde sig snabbt min lilla häst! och kul tyckte hon det var! Men jag saknade snabbt ridningen... Jag ville ju lyckas med min ridning, så jag bestämde mig för att sälja henne, fast mitt hjärta sa NEJ! Hon såldes... Det var riktigt hemskt att se transporten med Luna rulla iväg. Det var ju Min Luna, min min min! Men inte längre!
Sen hittade jag Travolta... Men dessvärre kom vi inte överens så då sålde jag honom. Det var inte lika tufft att sälja Travolta, då jag visste att han fick det mycket bättre hos Madde än hos mig.
Nu har jag en foderhäst istället, och med honom vill jag komma lååångt med! Jag har även börjat på ridskola.
så har mitt hästliv sett ut, många minnen somm kommer att bli fler, för det har bara börjat...!
Mvh Emmy på www.luckyrider.blogg.se
Kommentarer
Trackback
